Dana Barsk

Jag hade besökt staden tidigare. Jag var arton år och alltför omogen för att kunna njuta av stadens arkitektur, alla kanaler och all vacker konst. Jag hade rest dit ensam och minnena hade börjat att försvinna. Nu var jag trettio år och den här gången skulle jag resa med vännen Folke för att besöka den vackra staden Amsterdam.

Många vänner finns för att de alltid har funnits där, men så var det inte för vår del. Vi hade haft gemensamma vänner i flera år men vänskapen hade just börjat växa. 
Jag och Folke var två långa och smala killar från arbetarklassen, med en förväntan på livet men med en alltför liten blick på en stor värld. Jag med rakat huvud, skäggstubb, blå pösiga jeans och i värmen alltid ett svart linne med små synliga tatueringar på armarna. Folke hade mörkt hår men bar oftast keps. Han hade runda tunna glasögon, en vit t-shirt och ett par svarta jeans.

Vi hade gett oss in i en gemensam investering. Allt hade satsats på en enda aktie. Innan hade våra tankar på ekonomi mestadels bestått av att se till att lönen räckte till inför nästa utbetalning. Vi träffades ofta på en krog nedanför Folkes lägenhet. Vi drack öl och delade planer inför framtiden. Båda kom från en uppväxt där vi hade behövt panta burkar och räkna varje krona. Nu skulle vi förändra livet och bli rika.

Väl i Amsterdam vandrade vi nyfiket längs gatorna. Det var en varm junimånad och solen brände på både ryggen och bröstet. Cyklar, turister och blommor fyllde gatorna. I de slingrande kanalerna låg husbåtarna och från utomhusserveringarna hörde vi skratt och samtal på olika språk. 
Dagarna ägnades åt långa samtal på caféer och utomhusserveringar. Ställen valdes efter hur folktomt det var. Andra människor var ointressanta. Vi ville sitta enskilt och verkligen kunna höra vad den andra sa. Samtalen bestod av problem som behövde lösas, humor som vi delade och vår älskade investering där vi hjälpte varandra i våra tvivel.

– Vad tror du Folke, är det inte för riskfyllt att vi har lagt alla pengar på en enda investering?

Folke blev först tyst och gav sig själv en kort  paus innan han svarade:

– Så klart att det är riskfyllt men ska man lyckas så behöver man ta en viss risk. 

– Känner du dig säker att aktien kommer att öka?

– Jag är säker. Jag har gjort min hemläxa. Företaget kommer revolutionera marknaden. De sitter på en lösning för depression. När studierna är färdiga kommer aktien att rusa. 

Det var mestadels jag som tvivlade på vår investering men Folkes självsäkerhet och kunskap om företaget gjorde att jag kände mig trygg. Vi fortsatte att prata om vår investering. Stundvis byttes samtalen till humorn vi delade, och vi skrattade så att det kved i magen.

Efter två dagar hade vi upptrissat varandra så pass att vi nu var säkrare än någonsin att vår investering skulle gå i lås. Innan räknade vi med en rimlig avkastning, nu gick vi i tro på många hundra procents avkastning.
När vi vaknade den tredje morgonen checkade vi ut från det lilla röda trestjärniga hotellet. Vi vandrade tre kvarter bort till stadens mer välbärgade område. Det var ett område med mindre färg, färre gatuförsäljare, färre hemlösa och renare gator. Mitt bland exklusiva affärer och väl ansedda restauranger stod det högklassiga hotellet. Hotellet hade fem stjärnor, låg i ett stort vitt hus och längst ner vid lobbyn låg hotellets Michelinrestaurang. vi hade bestämt oss. Vi var säkra på vår investering och vi bokade ett av hotellets finare rum. 

Vi vaknade på morgonen i det stora hotellrummet. Nere i frukostrestaurangen satt medelålders män i kostymer. Många tycktes arbeta under frukosten, andra hade viktiga telefonsamtal, men de allra flesta satt i ensamhet och åt av den stora frukostbuffén. Såhär skulle framtiden se ut. Rena och avskalade stadskvarter. Dyra och överflödiga hotell. Färgen vit, kostym eller andra likvärdiga klädesplagg. Vi satte oss ner mitt bland alla dessa kostymklädda män. Vi försökte passa in men utan att säga det högt till varandra kände vi båda två att den inre arbetarklasspojken var förvirrad.

Det var nu sista dagen innan vi på eftermiddagen skulle lämna Amsterdam. Vi vandrade längs gatorna och vi fikade vid den slingrade kanalen. Vi pratade om de små husen i de olika färgerna och om stadens slående arkitektur. Vi kollade på klockan och insåg att vi strax behövde bege oss mot flygplatsen, men vi valde att beställa en sista öl. Även om vi visste att chansen att missa planet fanns, så var den där sista ölen den godaste av dem alla. Vi drack den långsamt.

När vi satt på bussen mot flygplatsen förstod vi att det skulle bli svårt att hinna. När bussen stannade var vi beredd att springa men det var för sent. Jag kollade på Folke och såg förskräckelsen i hans ansikte.

– Blev du så ledsen att vi missade flyget?

– Jag har lovat Elvira att jag ska ta barnen ikväll. Hon kommer att bli galen.

Till skillnad från mig hade Folke flickvän och barn. De hade precis fått sitt andra barn så läget var extra känsligt för Folke. 

– Det kommer lösa sig, Folke. Det går ett till flyg om några timmar. Om vi köper nya biljetter så kommer vi hem ikväll.

– Jag måste hem idag.

Vi gick med raska steg för att köpa nya biljetter. Kön var lång och jag såg oroligheten i Folkes ansikte. När det var vår tur frågade vi kvinnan i biljettluckan. 

– How much does the next ticket to Gothenburg cost?

– There are only first-class tickets left, so they are quite expensive. They cost 15. 000 SEK.  

Båda var förtvivlade. Vi hade gjort av med en stor del av våra sparpengar på det femstjärniga hotellet. Vi behövde ta ytterligare en stor del av våra sparpengar och bubblan vi hade levt i de senaste dagarna krossades. Nu stod vi där med kvitton från Amsterdams dyraste hotell och två förstaklassbiljetter för 15. 000 kr. 

Det var en timmes tyst väntan innan vi kunde kliva ombord på planet. Folkes ångest hade trängt in under min hud. Vi klev på planet och när vi väl hade satt oss vid de stora platserna sa Folke:

– Det är helt sanslöst. 15. 000 kr för en enkel väg till Göteborg. Hur jag ska berätta detta för Elvira. 

– Men det var bra att vi hade lite pengar kvar iallafall. 

Vi tänkte på resan och på situationen som vi befann oss i. Vi såg på varandra och började att skratta. Mitt i resans mest fantastiska skratt tystnar jag. Folke märker att det är något och frågar:

– Varför blev du tyst? Hände något?

– Sa inte kassörskan att biljetterna kostade 15. 000 kr styck?

– Va? Vad menar du 15. 000 kr styck?

– Ja jag tror det

Det blev tyst igen. Folkes andning blev tyngre, hans ansikte blev vitt och han rynkade sin panna av förskräckelse.

– 15. 000 kr styck! Detta är inte sant.

Samtidigt som Folke får en lättare panikattack känner jag att hela situationen är så pass underlig att jag fortsätter att skratta. Nu satt vi där, två män i trettioårsåldern, på två förstaklass platser för 15. 000 kr styck i ett flygplan mot Göteborg.

Året därpå fanns det inte längre tid för vår vänskap. Folke investerade mer än han klarade av och blev utbränd. Jag gjorde en ny investering och försvann några år in i festens värld. När jag var klar med festen var pengarna slut och jag började bygga upp det som hade raserats. 

Tunga år av uppbyggnad flöt förbi och sju år senare ringde telefonen.

– Hallå

– Hej, det är Folke!