Dana Barsk

Texter om livet

Meny
  • Om Mig
  • Texter
Meny

Kategori: Personliga berättelser

Telefonsamtalet

Publicerad den 2026-04-302026-07-15 av danabarsk

Glömmer aldrig
åren vi hade


Varje millimeter en förälskelse

Du och jag

Jag skulle bli någon
sen skulle det bli vi igen

En säng i ett väntrum


Somnade med tanken
att rädda dig

En dag hade jag blivit någon

Telefonen lyftes
Nummer slogs
Pappa Sune svarade

Huvudet slogs mot stengolvet

Jag hade väntat
för länge
Du orkade inte mer
Kvar fanns jag

Och jag undrar
Varför väntade jag så länge?
Varför ringde du inte mig?
Tänkte du på mig?

Något gick sönder

Jag sprang bort
någon annan kom tillbaks

Tjugo år har gått

Jag är fortfarande borta
någon annan lever

Innan raset

Publicerad den 2026-03-012026-03-10 av danabarsk


Jag hade besökt staden tidigare. Jag var arton år och alltför omogen för att kunna njuta av stadens arkitektur, alla kanaler och all vacker konst. Jag hade rest dit ensam och minnena hade börjat att försvinna. Nu var jag trettio år och den här gången skulle jag resa med vännen Folke för att besöka den vackra staden Amsterdam.

Många vänner finns för att de alltid har funnits där, men så var det inte för vår del. Vi hade haft gemensamma vänner i flera år men vänskapen hade just börjat växa. 
Jag och Folke var två långa och smala killar från arbetarklassen, med en förväntan på livet men med en alltför liten blick på en stor värld. Jag med rakat huvud, skäggstubb, blå pösiga jeans och i värmen alltid ett svart linne med små synliga tatueringar på armarna. Folke hade mörkt hår men bar oftast keps. Han hade runda tunna glasögon, en vit t-shirt och ett par svarta jeans.

Vi hade gett oss in i en gemensam investering. Allt hade satsats på en enda aktie. Innan hade våra tankar på ekonomi mestadels bestått av att se till att lönen räckte till inför nästa utbetalning. Vi träffades ofta på en krog nedanför Folkes lägenhet. Vi drack öl och delade planer inför framtiden. Båda kom från en uppväxt där vi hade behövt panta burkar och räkna varje krona. Nu skulle vi förändra livet och bli rika.

Väl i Amsterdam vandrade vi nyfiket längs gatorna. Det var en varm junimånad och solen brände på både ryggen och bröstet. Cyklar, turister och blommor fyllde gatorna. I de slingrande kanalerna låg husbåtarna och från utomhusserveringarna hörde vi skratt och samtal på olika språk. 
Dagarna ägnades åt långa samtal på caféer och utomhusserveringar. Ställen valdes efter hur folktomt det var. Andra människor var ointressanta. Vi ville sitta enskilt och verkligen kunna höra vad den andra sa. Samtalen bestod av problem som behövde lösas, humor som vi delade och vår älskade investering där vi hjälpte varandra i våra tvivel.

– Vad tror du Folke, är det inte för riskfyllt att vi har lagt alla pengar på en enda investering?

Folke blev först tyst och gav sig själv en kort  paus innan han svarade:

– Så klart att det är riskfyllt men ska man lyckas så behöver man ta en viss risk. 

– Känner du dig säker att aktien kommer att öka?

– Jag är säker. Jag har gjort min hemläxa. Företaget kommer revolutionera marknaden. De sitter på en lösning för depression. När studierna är färdiga kommer aktien att rusa. 

Det var mestadels jag som tvivlade på vår investering men Folkes självsäkerhet och kunskap om företaget gjorde att jag kände mig trygg. Vi fortsatte att prata om vår investering. Stundvis byttes samtalen till humorn vi delade, och vi skrattade så att det kved i magen.

Efter två dagar hade vi upptrissat varandra så pass att vi nu var säkrare än någonsin att vår investering skulle gå i lås. Innan räknade vi med en rimlig avkastning, nu gick vi i tro på många hundra procents avkastning.
När vi vaknade den tredje morgonen checkade vi ut från det lilla röda trestjärniga hotellet. Vi vandrade tre kvarter bort till stadens mer välbärgade område. Det var ett område med mindre färg, färre gatuförsäljare, färre hemlösa och renare gator. Mitt bland exklusiva affärer och väl ansedda restauranger stod det högklassiga hotellet. Hotellet hade fem stjärnor, låg i ett stort vitt hus och längst ner vid lobbyn låg hotellets Michelinrestaurang. vi hade bestämt oss. Vi var säkra på vår investering och vi bokade ett av hotellets finare rum. 

Vi vaknade på morgonen i det stora hotellrummet. Nere i frukostrestaurangen satt medelålders män i kostymer. Många tycktes arbeta under frukosten, andra hade viktiga telefonsamtal, men de allra flesta satt i ensamhet och åt av den stora frukostbuffén. Såhär skulle framtiden se ut. Rena och avskalade stadskvarter. Dyra och överflödiga hotell. Färgen vit, kostym eller andra likvärdiga klädesplagg. Vi satte oss ner mitt bland alla dessa kostymklädda män. Vi försökte passa in men utan att säga det högt till varandra kände vi båda två att den inre arbetarklasspojken var förvirrad.

Det var nu sista dagen innan vi på eftermiddagen skulle lämna Amsterdam. Vi vandrade längs gatorna och vi fikade vid den slingrade kanalen. Vi pratade om de små husen i de olika färgerna och om stadens slående arkitektur. Vi kollade på klockan och insåg att vi strax behövde bege oss mot flygplatsen, men vi valde att beställa en sista öl. Även om vi visste att chansen att missa planet fanns, så var den där sista ölen den godaste av dem alla. Vi drack den långsamt.

När vi satt på bussen mot flygplatsen förstod vi att det skulle bli svårt att hinna. När bussen stannade var vi beredd att springa men det var för sent. Jag kollade på Folke och såg förskräckelsen i hans ansikte.

– Blev du så ledsen att vi missade flyget?

– Jag har lovat Elvira att jag ska ta barnen ikväll. Hon kommer att bli galen.

Till skillnad från mig hade Folke flickvän och barn. De hade precis fått sitt andra barn så läget var extra känsligt för Folke. 

– Det kommer lösa sig, Folke. Det går ett till flyg om några timmar. Om vi köper nya biljetter så kommer vi hem ikväll.

– Jag måste hem idag.

Vi gick med raska steg för att köpa nya biljetter. Kön var lång och jag såg oroligheten i Folkes ansikte. När det var vår tur frågade vi kvinnan i biljettluckan. 

– How much does the next ticket to Gothenburg cost?

– There are only first-class tickets left, so they are quite expensive. They cost 15. 000 SEK.  

Båda var förtvivlade. Vi hade gjort av med en stor del av våra sparpengar på det femstjärniga hotellet. Vi behövde ta ytterligare en stor del av våra sparpengar och bubblan vi hade levt i de senaste dagarna krossades. Nu stod vi där med kvitton från Amsterdams dyraste hotell och två förstaklassbiljetter för 15. 000 kr. 

Det var en timmes tyst väntan innan vi kunde kliva ombord på planet. Folkes ångest hade trängt in under min hud. Vi klev på planet och när vi väl hade satt oss vid de stora platserna sa Folke:

– Det är helt sanslöst. 15. 000 kr för en enkel väg till Göteborg. Hur jag ska berätta detta för Elvira. 

– Men det var bra att vi hade lite pengar kvar iallafall. 

Vi tänkte på resan och på situationen som vi befann oss i. Vi såg på varandra och började att skratta. Mitt i resans mest fantastiska skratt tystnar jag. Folke märker att det är något och frågar:

– Varför blev du tyst? Hände något?

– Sa inte kassörskan att biljetterna kostade 15. 000 kr styck?

– Va? Vad menar du 15. 000 kr styck?

– Ja jag tror det

Det blev tyst igen. Folkes andning blev tyngre, hans ansikte blev vitt och han rynkade sin panna av förskräckelse.

– 15. 000 kr styck! Detta är inte sant.

Samtidigt som Folke får en lättare panikattack känner jag att hela situationen är så pass underlig att jag fortsätter att skratta. Nu satt vi där, två män i trettioårsåldern, på två förstaklass platser för 15. 000 kr styck i ett flygplan mot Göteborg.

Året därpå fanns det inte längre tid för vår vänskap. Folke investerade mer än han klarade av och blev utbränd. Jag gjorde en ny investering och försvann några år in i festens värld. När jag var klar med festen var pengarna slut och jag började bygga upp det som hade raserats. 

Tunga år av uppbyggnad flöt förbi och sju år senare ringde telefonen.

– Hallå

– Hej, det är Folke!

Minnen

Publicerad den 2026-02-112026-02-18 av danabarsk


När det förflutna slår till dyker du upp i mina tankar. Tankar som jag försökt glömma dyker upp med en sorg som fortfarande är svår att bära. Det var många år sedan och det har börjat blekna. Men fortfarande finns bilder av dig kvar, och jag är nu ensam bärare av dessa.

Jag minns att någon sa till mig att den tid vi hade tillsammans skulle förbli ett oförglömligt minne av en tid vi skulle sakna.Vid den tiden var jag alldeles för ung för att förstå. Nu, många år senare förstår jag och när jag tänker tillbaka hugger det i bröstet.
Jag har fortfarande inte vågat prata eller gråta. Jag är fruktansvärt rädd.

Jag minns första gången jag steg in i tiden som för alltid kom att förändra mig. Det var en solig morgon och jag vaknade med ett pirr i magen. Jag var nervös och hade tusentals förväntningar. Efter en lång bilfärd kom jag äntligen fram. Jag välkomnades på ett varmt och nästan löjligt sätt, allt för att få mig att trivas. Efter några timmars samtal med de som först välkomnat mig var det dags att åka till det ställe som skulle förbli mitt hem.
Jag kom fram till huset som jag några veckor innan hade besökt. Huset var stort och rött. Nedanför låg en älv och bakom syntes ett berg som fungerade som en skidbacke om vintrarna. Det var sagolikt och idylliskt vackert. 

När jag steg in i huset slog nervositeten till. Jag såg ungdomar överallt och jag kände att mina ben började skaka. Jag hänvisades till ett rum där jag skulle få träffa en av de boende. Jag satte mig ner och samtalade en stund med en av dem som först hade välkomnat mig. Efter en stund steg du in. Du steg in med lika nervösa steg som jag och du satte dig ner i en sliten fåtölj jämte mig.
Jag märkte hur jag inte kunde sluta stirra. Du hade blont, sönderfärgat hår, dina kläder matchade inte och ditt förflutna återspeglades i din tunga blick och långsamma rörelser. Du sa inte mycket under denna korta tid vi spenderade i rummet, utan svarade mest på tilltal.
Jag vet inte vad det var, men den dagen fick jag ett band till dig som jag än i dag inte kan förklara.

Efter den dagen rullade tiden på. Jag minns den första sommaren som jag spenderade med dig och alla de andra, lätt förstörda ungdomar som vi var. Alla dessa intriger som livade upp vår vardag, och alla bråken som på något konstigt sätt gjorde mig glad. Kanske var det för att jag kunde se och uppleva bråk men ändå känna mig trygg. Jag minns alla de gånger vi gick till kiosken för att köpa cigaretter, en frihetsvandring som vi alltid klagade på.
Jag tror att vi klagade på det mesta. Det var något speciellt med att klaga, kanske för att vi alla för en gångs skull kunde och vågade klaga. Vi hade rättigheter som togs till vara på, fast det var inget vi då visste något om.

Den tid vi hade tillsammans var den tid som kom att förändra mig som mest. När jag tänker tillbaka kan jag inte låta bli att tänka på vad som hände med dig.
Jag vill veta vad som hände, men jag är rädd för att sorgen ska radera de sista bilderna av en svunnen tid. Därför vågar jag inte gråta. Jag lever vidare med smärtan i bröstet och håller hårt i de stunder vi hade.

Livet som försvann

Publicerad den 2026-02-112026-06-20 av danabarsk



Jag har gjort mycket dumt, jag har sårat och varit orsaken till många tårar. Men jag har också varit en rätt så snäll kille, en som aldrig velat skada, inte ens en mygga. Men någonstans i livet så hände det som inte fick hända. Mörkret tog mig och det hann bli innan det skulle vända.

Mitt liv hade hittills varit rätt så bra. Jag hade vågat leva, jag utmanade mig själv, jag tog risker, jag vågade vara annorlunda och vågade prova det främmande. Jag lyssnade, jag lärde mig, jag sökte svaren, jag fann en del svar. Jag reste, jag älskade och lät mig bli älskad. Jag vågade drömma brett och stort, jag vågade vara här och nu, samtidigt som drömmarna alltid tog mig någon annanstans.

Ja, jag vågade verkligen leva. Men någonstans, när livet var som allra bäst, hände något som inte fick hända, något som jag aldrig har kunnat förklara. Jag valde flaskan, pulvret, festen och mycket annat. Jag tog festen in i vardagen. Först såg jag det som ett äventyr, en spännande livserfarenhet, att under en period i livet få leva i en drömlik värld där väldigt mycket var tillåtet och väldigt lite var förbjudet. Gränser sågs som stela, som hinder för det som var spännande. Att kliva över gränser var en utmaning, nästan en tävling, allt för den där kicken, jakten på kicken och leva livet för kicken. Men kicken kom att svalna, det euforiska, det som var spännande, självaste drivkraften, den försvann. Kvar var jag, ensam med flaskan och pulvret, i en värld utan gränser, omringad av inre demoner och styrd av rädsla och ångest. Ett beroende hade utvecklats, jag var fast, besatt av ett okontrollerat och tvångsmässigt intag av substanser som kom att förstöra mitt liv.

Allt som var av liv släckte missbruket.  Det första som släcktes var passionen för livets goda som naturen, böcker, träning och andra intressen. Det andra som släcktes var tron på mig själv, tron på att jag kunde lyckas och klara av det som jag tog mig för. Det tredje som släcktes var mitt hopp. Hoppet om livet, att allt kunde vända, att jag skulle kunna få känna glädje, kärlek, tro och hopp igen, allt släcktes. 

År av mörker gick, min kropp levde men mitt inre hade dött för länge sen. Dygn av smärta, dygn av ångest och rädsla. Men så kom dagen när allt skulle vända. Jag hade länge ropat och bett om hjälp men inget hade hänt. Plötsligt en dag så träffade jag några främmande människor som såg på mig med andra ögon. De verkade vara intresserade av mig just som jag var där och då, det verkade som att de gillade mig, ja det kändes nästan som att de älskade mig så som jag var. Jag reagerade först med misstänksamhet. Jag var på min vakt och jag blev irriterad på alla frågor de ställde, det kunde handla om mitt mående, om drömmar och intressen. Jag var död inombords, tom på känslor och därför kunde jag inte bli annat än irriterad på alla dessa frågor. Men de släppte inte taget och tiden gick. Min irritation gick nu över till tystnad, jag fanns vid deras närhet, men eftersom jag var tom inombords försökte jag vara så ytlig som jag bara kunde, jag hade ju inget av värde att dela med mig av.  Ganska snart började mitt minne komma tillbaka och mitt inre började få liv, och jag började öppna upp mig mer och mer.  Jag började förstå att det var kärlek som jag upplevde och sakta men säkert så började den kärleken som dom gav mig att få mitt inre att ljusna, och ganska snart hade det ångestfyllda mörkret jag bar bytts ut till en förväntan inför nästa dag.

Tiden har flutit förbi sedan jag blev fri från mörker av missbruk, men jag kommer aldrig att glömma ensamhet, smärtan, skammen och den där ständiga rädslan för morgondagen. Men jag kommer heller aldrig att glömma människorna som mötte mig med ovillkorlig kärlek och som bar mig fram till ett helande. 

Men fortfarande idag frågar jag mig själv
hur kunde det hända?

Favoriter

Senaste Inläggen

  • Kan verkligen det som är ont besegras med det som är gott?
  • Vad hjälper en människa?
  • Helmer
  • Arvid
  • Sune den stumma

Arkiv

  • juli 2026
  • juni 2026
  • maj 2026
  • april 2026
  • mars 2026
  • februari 2026

Senaste Kommentarerna

  1. Emil om Ett ärligt brev2026-04-30

    Fint och sårbart o ärligt.

  2. Emil om Innan raset2026-04-29

    Haha den där sista ölen var nog väldigt god men den blev dyr. Känner igen mig. Vilken resa haha.

  3. David om Innan raset2026-04-27

    Oj, vilket äventyr. Bra text

  4. Evelina om Hildegards morgon2026-04-07

    Allvarlig och tung men samtidigt fin och väldigt levande!

  5. Benny Karlsson om Den rödhåriga Hulda2026-04-05

    Vackra ord!

Archives

  • juli 2026
  • juni 2026
  • maj 2026
  • april 2026
  • mars 2026
  • februari 2026

Categories

  • Brev
  • Dikter, fri vers, prosalyrik
  • Kortprosa
  • Krönikor
  • Noveller
  • Okategoriserad
  • Personliga berättelser
  • Reflektioner
© 2026 Dana Barsk | Drivs med Minimalistisk blogg WordPress-tema