Kategori: Krönikor

Kan verkligen det som är ont besegras med det som är gott?

Publicerad den av danabarsk


Faktum är att den här tanken kommer från en flera tusen år gammal bibelvers, och kanske finns det en sanning att finna här.

Kan hat, våld, krig, gängkriminalitet och andra onda ting verkligen besegras med det goda? Det kanske låter lite flummigt, men det onda verkar trivas bäst där kärleken inte får plats och utrymme.

Straff markerar och skyddar civilsamhället, men straff förvandlar inte brottslingen.

Förra sommaren kom en vän för att besöka mig på DreamCenter. Han hade med sig en ung man utan tro och hopp inför framtiden. Han var smal, sliten och kunde inte se mig i ögonen. Han hade förlorat nästan allt till kriminalitet och missbruk.

Jag minns att jag frågade honom om han verkligen skulle ta vara på chansen om han fick möjligheten att börja ett nytt liv.

I dag är det en annan man jag möter, en man med tro och hopp om en fantastisk framtid. En man som ser mig i ögonen. I hans blick ser jag liv.

Det är dessa erfarenheter som får mig att tro att alla människor kan få sina liv förvandlade. Därför behöver vi också fråga oss hur vi hjälper de barn och unga som i dag lever i missbruk och kriminalitet.

Vi ser i dag allt yngre människor som begår grova brott. Fängelse för barn och unga mellan 15 och 17 år är ett faktum i Sverige. Fängelse skyddar samhället från brottslingen, men hur behandlar vi dessa barn och unga så att de inte begår nya brott den dag de släpps ut och skapar fler brottsoffer?

Hur besegrar vi det onda med det som är gott?

I DreamCenter, där jag arbetar som föreståndare, har vi valt att formulera en enkel men effektfull arbetsmetod:

Hjälpa och älska.

Vi tror att människor som begår onda handlingar behöver bli hjälpta. Många bär på missbruk, trauma, psykisk ohälsa eller destruktiva miljöer. När sådant inte längre får styra människans liv börjar också det destruktiva att släppa sitt grepp. Här börjar läkningsprocessen. Här behöver vi älska.

Barn och unga som har upplevt, och ibland själva gjort, hemska saker behöver bli älskade. Detta utesluter inte konsekvenser, ansvar och behandling, men kärleken ger riktning, och bara kärleken kan besegra det mörker som många bär.

Min tro och min erfarenhet är att även människor med biologisk sårbarhet som påverkar empatiförmågan kan bli fantastiskt kärleksfulla medmänniskor. Men det behövs rätt förutsättningar, och det viktigaste är att kärleken får plats och utrymme.

Svaret är ja!

Det onda kan verkligen besegras med det goda. Tänk om vi skulle sluta tycka att kärlek är något flummigt. Tänk om vi skulle börja använda den som en medveten arbetsmetod.

Tänk om regeringen, kommunerna, regionerna, socialtjänsten, polisväsendet, näringslivet, samfunden och föreningslivet alla arbetade utifrån samma grundtanke.

Tänk om alla kunde enas om metoden:

Hjälpa och älska – vår väg till förvandlade liv

Vad hjälper en människa?

Publicerad den av danabarsk

Under 1980-talet tog professionaliseringen inom socialt arbete fart. Forskningsbaserade metoder, högre utbildningskrav, ökad myndighetstillsyn och större krav på kvalitet inom behandlingsverksamheter fick successivt en allt större betydelse. Under samma period har många av de mindre privata ungdomshem som tidigare fanns runt om i landet försvunnit. Jag tillhör själv den generationen som växt upp med dessa ungdomshem.

Under de senaste decennierna har professionella yrkesgrupper med högre utbildning fått en allt större roll inom socialt arbete, samtidigt som det idéburna engagemanget och de lokala eldsjälarnas betydelse ofta har fått mindre utrymme.

Samtidigt som denna professionalisering har vuxit har narkotikatillgängligheten blivit större än den var för 20 år sedan, och missbruk är fortfarande ett av våra största sociala problem. Den ekonomiska otryggheten har ökat, den organiserade brottsligheten har vuxit och det gängrelaterade våldet präglas i dag av en brutalitet som Sverige i modern tid inte har upplevt. Vi ser också det medierna kallar för barnsoldater, kriminella nätverk som systematiskt rekryterar 12-14- åringar.

Därför finns det skäl att ställa frågan.
Saknas något i det professionaliserade sociala arbetet?

Vad finns i det idéburna engagemanget och bland de lokala eldsjälarna som saknas i det professionaliserade sociala arbetet?

Likgiltighet

Publicerad den av danabarsk


Det stora problemet i vår tid är inte folks engagemang utan människors likgiltighet. Detta är ett citat som Leif GW Persson sade i ett avsnitt av Veckan med Camilla och Leif, och visst har han rätt. Vi ser, hör och läser om invändningar och frustration över en minoritets engagemang. Men oavsett typ av åsiktsyttring är vår tids största problem inte engagemanget som utförs av en minoritet som tror på en bättre värld. Nej, vår tids största problem är människors likgiltighet.

Ordet likgiltighet är besläktat med ordet lättja. Ett ord som finns med bland de sju dödssynderna, vilket ger oss en aning om ordets betydelse. Att aktivt med fullt förstånd och fri vilja avstå från att göra det som borde göras. Att se men inte göra något, att neka den behövande din hjälp när det står i din makt att kunna hjälpa. Likgiltighet är total brist på engagemang och nonchalans för det som sker runtomkring.

Som troende ser jag det som en naturlig del i min tro att i alla fall försöka göra gott mot allt som Gud har skapat. Men oavsett om vi tror eller inte kan vi alla samlas kring det faktum att vi gemensamt har ett ansvar att förvalta skapelsen, djuren, oss själva och våra medmänniskor.  Jag tror att det i allas våra hjärtan finns en hjärtans vishet att finna. Att vår tids största problem är allt det där som vi hade kunnat göra men aldrig gjorde. Men visheten döljs allt för ofta av likgiltighet.

Men hur kommer det sig då att vi väljer likgiltighet?  Svaret är att det är enkelt. Det är enkelt att inte göra något, det är enkelt att tryggt där hemma komma med invändningar och frustration över en minoritets tappra försök till en bättre värld. Desto mer frustrerad blir vi när den där minoriteten inte tror som vi, när de har andra åsikter och en politisk agenda vi inte delar. Men i frustrationen fjärmar vi oss från ansvar för världen omkring. Ansvaret och skulden läggs på en minoritets engagemang, för det är enklare så.

Det stora problemet i vår tid är inte folks engagemang utan människors likgiltighet.
Vad är då lösningen på likgiltighet?
Kanske är det motsatsen, kanske är det människors engagemang?