Han tog på sig en alldeles för stor blå skjorta och slog sig ner på en äldre trästol som saknade ryggstöd. Han såg ut genom det dammiga fönstret och tänkte på det som varit.
Många tårar låg på hans axlar.
Men ett minne sa att han en gång hade varit en rätt så snäll kille, en som aldrig velat skada, inte ens en mygga. Men minnet var vagt.
Blicken föll ner mot golvet och minnet vandrade fritt.
Han hade vågat leva, vågat vara annorlunda och vågat prova det främmande. Han lyssnade, studerade, sökte och fann en del svar. Han reste, älskade och lät sig bli älskad. Han drömde brett och stort, vågade vara här och nu, samtidigt som drömmarna alltid tog honom någon annanstans.
Någonstans hände något som han aldrig kunnat förklara.
Flaskan, pulvret och festen.
Först en drömlik värld där väldigt mycket var tillåtet och väldigt lite var förbjudet. Men det drömska svalnade och försvann. Kvar var han, ensam med flaskan och pulvret. Hans rum krympte, smärtan växte, dygn av ångest och år flöt förbi.
Blicken vändes nu mot bokhyllan där varje bok var en påminnelse. Han tog upp en blå historiebok: A History of World Societies.
Han öppnade boken, bläddrade och såg understrykningarna. Det var sant, han var inte galen.
Klockan ringde för ingenting.
Vid nattduksbordet stod ett glas och två tabletter.
Plötsligt ringde telefonen.
– Öh, hallå det är Tore!
– Hej Tore. Det är Britt-Inger. Har du möjlighet att komma till oss i morron?
