Kategori: Kortprosa

Järvsö 1996. Jag hade sprungit många lopp tidigare, men den här dagen stod jag på startlinjen för mitt allra första 2 000-meterslopp.

– Pang!

Startskottet går och iväg springer 12-årige Jonke. Som många gånger tidigare lade jag mig tryggt på plats nummer två. Andades djupt och försökte hantera smärtan som den höga hastigheten gav.

Nu var det snart dags. 20 meter kvar tills klockan ringer för det sista varvet.

– Ding! Ding!

Klockan ringer och vid sidan av banan står Pappa Lasse beredd att springa.

– Nu, Jonke! Kom igen, spring!

På sekunden när jag hörde Pappa Lasses röst ökade jag farten och sprang för att lägga mig på första plats.

– Kom igen, Jonke!

Nu ökade jag farten ytterligare och Pappa Lasse sprang med.

– Det är bra, Jonke!

När det var 200 meter kvar lade jag in slutspurten och Lasse orkade inte följa med längre.

– Spring, Jonke!

Benen flög framåt, pulsen maximerades och euforin sköljde bort smärtan från hastigheten.

Jag vann. Jag vann igen. Alltid på samma sätt.
Sista varvet med dig, Pappa Lasse!

Jag stod nedanför Götaplatsen och såg ner längs Avenyngatan. Tystnaden fanns sedan länge. Solen i de kisande ögonen och vimlet som surrade längs gatan kändes i kroppen.  

Mina steg gick betydligt långsammare än människorna runt omkring. Tystnaden sänkte tidens hastighet och varje gång jag gick åt sidan för de förbipasserande stod tiden still. 

Väl vid bron orkade jag inte promenera längre. Med dinglande ben kollade jag ner i kanalen och såg de gula trampbåtarna, lyckliga familjer och skrattande par. Jag vände blicken till mina dinglande ben och reste mig upp. 

Framför Kopparmärra stod musiker som spelade panflöjt med fjäderklädsel om huvudet. Jag gick snabbt över vägen, jag ville komma bort men samtidigt komma fram. 

Plötsligt stod jag utanför biopalatset. 
Jag steg in och köpte en biljett med den bästa sittplatsen och hamnade precis bredvid två medelålders kvinnor. När filmen startade hade inga fler besökare anlänt. Att byta plats var för stort.  När filmen tog slut och ljuset tändes satt jag där med två medelålders kvinnor i en alldeles tom biosalong. Kvinnorna gick ut ur salongen medan jag satt kvar, jag och många tomma sittplatser. Efter en stund reste jag mig upp. 

Jag öppnade biografens entrédörr och mötte stadens ljud. Långsamma steg längs gatan. Något hade hänt men jag förstod inte om jag hade kommit fram eller kommit bort.

Elvira sitter på en grön soffa. På vardagsrumsbordet står en godispåse och en röd kopp med kaffe.

– Ring då! Kom igen, vågar du inte?

– Men sluta, det är väl såklart jag vågar.    

Hon tog fram sin Nokia 3310, tog en klunk kaffe ur en stor röd kopp och ringde.

– Rut Larsson! 

– Hej mormor, det är Elvira.

– Men älskade Elvira. Vad roligt att höra din röst.

– Detsamma, hur mår du mormor?

– Morfar och jag har det så bra så. Hur är det med Johannes pojken då?

– Vem?

– Johannes pojken, hur är det med han då?

– Men mormor, jag vet inte vem Johannes är.

– Men Elvira. Nu får du sluta upp med de där dumheterna, hur är det med din bror?

– Jag har ingen bror längre. Han finns inte längre för mig!

– Men kära Elvira. Vad är det du säger?

Elvira höll för händerna om munnen. Bredvid i den gröna soffan låg Johannes och tryckte en kudde mot huvudet medan han viskade.

– Elvira lägg på luren, lägg på bara!

– Schh, tyst nu. 

Hennes ansikte var vitt och Johannes tryckte kudden hårdare mot huvudet.

– Men vad är det du säger Elvira?

– Öh jag vet inte mormor. Jag menade inte så. 

– Elvira, nu är det ni som blir sams!

– Ja mormor.

Mormor hade lagt på men Elvira hade kvar mobilen vid örat. 

– Men Elvira vad har du gjort, du har gjort mormor ledsen!

– Men nu får du lägga av. 

Telefonen ringde.

 Hallå!

– Elvira, det är morfar!

– Öh, hej morfar!

– Elvira vad är det du håller på med? Mormor är ledsen. Är det sant det jag hör?

– Men det är inte bara jag morfar. Det är Johannes också. 

– Elvira, du vet bättre än att göra mormor ledsen.

Tårarna föll över hennes kinder och Johannes hade redan flytt till ett annat rum. 

– Förlåt, morfar! Det var bara ett skämt!

– Elvira sånt här skojar man inte om.  

   Det enda mormor vill är att ni ska vara vänner. 

– Vi är vänner morfar. Förlåt!

Samtalet avslutades.

Johannes kom ut från det stängda rummet och satte sig bredvid sin gråtande syster.

På vardagsrumsbordet står en godispåse och en röd kopp kaffe.

– Elvira, hur mår du?

– Det är okej. Johannes är här!

– Jag tror att det är bra att du tar din medicin nu. Så kan vi pratas vid lite senare. 

Han tog på sig en alldeles för stor blå skjorta och slog sig ner på en äldre trästol  som saknade ryggstöd. Han såg ut genom det dammiga fönstret och tänkte på det som varit. 

Många tårar låg på hans axlar. 

Men ett minne sa att han en gång hade varit en rätt så snäll kille, en som aldrig velat skada, inte ens en mygga. Men minnet var vagt. 

Blicken föll ner mot golvet och minnet vandrade fritt. 

Han hade vågat leva, vågat vara annorlunda och vågat prova det främmande. Han lyssnade, studerade, sökte och fann en del svar. Han reste, älskade och lät sig bli älskad. Han drömde brett och stort, vågade vara här och nu, samtidigt som drömmarna alltid tog honom någon annanstans. 

Någonstans hände något som han aldrig kunnat förklara. 

Flaskan, pulvret och festen. 

Först en drömlik värld där väldigt mycket var tillåtet och väldigt lite var förbjudet. Men det drömska svalnade och försvann. Kvar var han, ensam med flaskan och pulvret. Hans rum krympte, smärtan växte, dygn av ångest och år flöt förbi.

Blicken vändes nu mot bokhyllan där varje bok var en påminnelse. Han tog upp en blå historiebok: A History of World Societies.

Han öppnade boken, bläddrade och såg understrykningarna. Det var sant, han var inte galen.

Klockan ringde för ingenting.
Vid nattduksbordet stod ett glas och två tabletter.

Plötsligt ringde telefonen. 

– Öh, hallå det är Tore!

– Hej Tore. Det är Britt-Inger. Har du möjlighet att komma till oss i morron? 

Hon var femton år men fast besluten. 
Snön låg tung på vägarna och Tove såg ut genom bussfönstret. Sandviken lämnades för gott.

Vid hållplatsen strax innan Hudiksvall stod den dyblöte pojkvännen Johannes i det ljusa vintermörkret.

– Hej! 

– Hej!

– Åh vad jag har saknat dig.

– Men sluta. 

– Det är ju sant, jag har saknat dig.

Snön föll men tiden var still. 
Pussarna vandrade från Toves panna till kinderna, näsan, hakan och sist på munnen, många på munnen. 

Efter en stund började de vandra hemåt hand i hand i den djupa snön som de inte längre tycktes märka av. 

Väl hemma hos Johannes hade klockan slagit elva. De tog av sina blöta kläder som hängdes upp i det högljudda torkskåpet. Tove lånade mysbyxor och en alldeles för stor t-shirt. 

– Du är så vacker. Världens bästa Tove!

– Men lägg av.

– Älskar dig så mycket!

Johannes kokade varm choklad medan Tove stillsamt såg på. När stunden var som allra bäst mindes Tove plötsligt att hon måste berätta att Sandviken hade lämnats för gott. Men hon som mest svarade på tilltal, hur skulle hon kunna berätta något sådant? 

Natten föll. 

När klockan ringde satt Tove redan vid sängkanten.

– Tove, vad gör du?

Tove höll sina händer för ansiktet medan tårarna droppade ner på golvet.

– Jag orkar inte mer. Jag ska flytta till pappa, till Umeå. Jag vill inte bo hos mamma mer. 

– Va? Ska du flytta?

– Får jag bo här hos dig?

– Det får du inte för min mamma.

– Men i så fall tar jag bussen till pappa redan idag. 

– Då kan du dra, jag vill ändå inte vara tillsammans med dig längre! 

– Men jag älskar dig! 

Johannes reste sig upp, tog på sig kläderna och smällde igen dörren. 

För länge sedan var hon Bedårande Lisa, men sedan länge en annan Lisa. Hon haltade sig fram och var beryktad som Flaxande Lisa. Hon hade precis nått den yngre medelåldern men ett förlorat liv blir snabbt mycket gammalt.

Hon hade aldrig slutat försöka. Denna morgon begav hon sig som vanligt ut på en mödosam färd till stan, denna dag till arbetsförmedlingen. Väl på plats lät hon några gå före i kön. Hon ursäktade sig, flåsade och såg sig omkring. Hon undrade hur det kom sig att en handfull människor plötsligt blivit så många, och med blicken räknade hon lokalens utgångar. 
Nu var det hennes tur.

– Hej, hur kan jag hjälpa dig?

Flaxande Lisa såg sig ordlöst omkring. Längre bort i lokalen såg hon en kö vid kopiatorn. Bakom fanns en extra utgång.

– Ursäkta. Hur kan jag hjälpa dig?

– Öh, ja, mm, Lisa, Lisa Fågelberg heter jag. 

– Tack. Ja, du har ju ett inbokat möte med Anita. Du kan slå dig ner i rum fem så kommer Anita alldeles strax.

Leendet rörde sig ner i kroppen, äntligen. 
En sista mödosam färd, nu mot rum nummer fem. Leendet rörde sig ifrån kroppen och benen rörde sig men åt ett annat håll. Vid utgången vände hon sig om och såg Anita vid rum nummer fem. 

Regnet förde Helmer in i foajén. 
Han pustade ut och ruskade av sig regnet. 

En vidöppen dörr. 

Människor som sitter i en ring. 

Något drog honom in.

Inga skulder.
Inga alkoholproblem.
Inga sjukskrivningar.

Allt var precis så som det skulle vara.

Ändå satt han i ringen.

Den förste berättade om sitt missbruk.

Ingen svarade.

Den andra berättade om skilsmässa.
Den tredje berättade om sin barndom.

Inga råd

Inga invändningar.

Bara människor som lyssnade.

Snart var det Helmers tur
men vad skulle han berätta?
Han hade ju ett bra liv.

Nu blev det Helmers tur.

– Öh … Ja … Jag vet inte vad jag ska berätta.
Det hela känns lite dumt, jag har ju ett bra
liv och så.

Alla lyssnade 

Mötet var slut.

Regnet hade avtagit. 

Han promenerade längs gatan han många gånger tidigare vandrat. 

Något var nytt. 

Någon hade lyssnat på Helmer.

En annan Helmer promenerade hem.

En port att sova i, en fridsam och torr stund i ett kallt decemberväder. 

Sune den stumme ligger på det hårda golvet. Sprutans ritual är avslutad. Axlarna sjunker. Andningen är djup och blicken fastnar i det vita taket.

Dagdrömmarna är för länge sedan glömda men drömmarna i sömnen finns kvar.
Kroppen vaggas skönt.

Någon skakar honom och han vaknar.

– Hallå, du måste vakna nu. Här kan du inte ligga och sova!

Ögonen kisar, kroppen svarar sakta. Munnen har sedan länge saknat ord, men han får fram några dova ljud.

– Ja … eh … ja 

Han reser sig sakta, blicken mot golvet och förvirrat samlar han ihop sina ägodelar. När han är klar vänder han sig om för att säga några artiga ord.
Han ser på mannen och flickan som vill att han ska gå. Innan han hinner säga något säger mannen:

– Kom inte tillbaks, det bor faktiskt barn här. Nästa gång ringer vi polisen.

Sune den stumme sväljer de artiga orden.
Med långsamma rörelser, blöta strumpor och tårögda ögon kliver han ut i decembervädret.