I utkanten av Göteborg ligger en äldre röd träkyrka. Lunchsalen ligger i kyrkolokalen med pittoreska målningar och varje dag serveras gratis lunch till de behövande.
Klockan är tolv och det är fullt i lunchsalen. Vid sidan av ligger det gröna vilorummet där människor får tillfället att läsa dagstidningen, njuta av en kopp kaffe och vila vid behov. På två vinröda fåtöljer i hörnet av rummet sitter rödhåriga Hulda med stamgästen Axel.
– Det här var sista gången
– Okej min vän, men är du medveten om att vi hade detta samtal även förra veckan?
– Ja, men nu är det verkligen på riktigt
– Vad är det som är skillnaden nu?
– Jag får panik, jag klarar inte mer
Mannen pressar sina händer hårt ner i den vinröda fåtöljen. Ögonen vattnas och ångesten hörs i den högljudda andningen.
– Men du, vi har haft detta samtal många gånger genom åren. Känner du att viljan är annorlunda idag eller är det något som har hänt?
– Ja, det är min dotter. Jag saknar henne. Jag kan lika gärna skita i allt
– Jag vet hur mycket hon betyder för dig
– Jag orkar inte leva men jag är för feg.
Axels uppgivenhet återspeglar sig i hans hastiga rörelser. Han är den svårare sorten, ibland hotfull och med unken doft av torkad svett. Men idag är han nykter
Hulda är en av många, men till skillnad från många är hon en vän. Hon lägger sina armar om Axel och ger honom en längre kram. Han gråter, hon håller om.
– Men vännen. Om du får möjlighet att åka iväg, tar du den chansen då?
– Ja, jag gör vad som helst. Botten är nåd.
– Jag ska se vad jag kan göra. Ät lite mat så ska jag ringa några samtal samtidigt.
Axel slår sig ner i lunchsalen för att vänta. Han smakar på soppan men är för nedstämd för att kunna äta.
Åren har flyttat förbi. Han är mörk under ögonen, lortig under naglarna och hans ovårdade skägg döljer ett ansikte av sorg. Han har försökt många gånger, och han är trött. Flaskan har stulit tjugofem år.
Plötsligt kommer den rödhåriga Hulda tillbaka.
– Min vän. Det finns ett ställe som kan ta emot dig redan idag
Femton år senare gör Axel sitt första återbesök i staden. Han promenerar på familjära gator och tänker tillbaka. År av hemlöshet, försupen, vilsen, lortig och sjuk av sorg.
Nu är han frisk men idag bär han en annan sorg. Han är här för den tragiska händelsen.
Han köper en ros och går mot kyrkan. Han öppnar kyrkodörren och kliver in.
Det är mer än fullsatt och stillheten är påtaglig. Längst där framme ligger den bruna kistan med ett fotografi på en glad rödhårig Hulda. Han sätter sig ner och begravningen börjar.
När det är dags att lägga rosorna på kistan för Axel fram sin högra hand. Han tittar ner och viskar:
– Jag klarade det. Tack, tack Hulda.
