Tiden mellan våra möten har oftast varit lång och man kan tro att känslorna borde ha svalnat.
Varje gång har våra möten haft oförklarliga avslut och varje gång har jag försökt att glömma. Jag har trott mig lyckas tills det ännu en gång dyker upp en kontakt som leder till en träff.
Det kan tyckas konstigt att återigen träffas, att återigen behöva längta och glömma. Men vad gör man när känslorna tar över.
Det skapar en annan person, en utan förnuft som går efter hjärta och lust.
Lusten till dig må vara oändlig men kärleken har jag aldrig förstått. Din närhet gör mig till den lilla pojken på skolgården, den pojken som var kär men utan mod och kraft.
Den pojken var kär i många år, stod vid sidan av och fantiserade, men någon verklig kärlek blev aldrig av.
Lusten gentemot dig kan jag tyda. Men om jag är kär eller om du är en fantasi, som skapats av en blyg pojke på skolgården, det kan jag inte tyda.
Jag vet att jag aldrig lyckats glömma, aldrig lyckats förtränga de känslor som jag aldrig lyckas förstå. De finns fortfarande kvar fast jag trodde de var borta.
Jag har alltid varit rädd för att skrämma dig när jag talat från hjärtat.
Och när jag nu skriver räds jag att du återigen försvinner, återigen väljer att träffa någon annan. Men jag kan inte spela teater, ljuga för mig själv, för jag räds att återigen stå där ensam som den lilla pojken på skolgården.
Jag vet inte vad du känner men jag behöver berätta vad jag bär i mitt hjärta.
Du är det vackra som under flera år fått mig ur balans. Att jag efter alla dessa möten, skulle låtsas som att det är första gången vi träffas. Att jag inte skulle vara ärlig med vad jag känner, skulle vara att ljuga och tyna bort som människa. Så jag säger vad jag känner. Måhända att det inte är mycket men det är ärligt.
Jag älskar dig