Författare: danabarsk

När det förflutna slår till dyker du upp i mina tankar. Tankar som jag försökt glömma dyker upp med en sorg som fortfarande är svår att bära. Det var många år sedan och det har börjat blekna. Men fortfarande finns bilder av dig kvar, och jag är nu ensam bärare av dessa.

Jag minns att någon sa till mig att den tid vi hade tillsammans skulle förbli ett oförglömligt minne av en tid vi skulle sakna.Vid den tiden var jag alldeles för ung för att förstå. Nu, många år senare förstår jag och när jag tänker tillbaka hugger det i bröstet.
Jag har fortfarande inte vågat prata eller gråta. Jag är fruktansvärt rädd.

Jag minns första gången jag steg in i tiden som för alltid kom att förändra mig. Det var en solig morgon och jag vaknade med ett pirr i magen. Jag var nervös och hade tusentals förväntningar. Efter en lång bilfärd kom jag äntligen fram. Jag välkomnades på ett varmt och nästan löjligt sätt, allt för att få mig att trivas. Efter några timmars samtal med de som först välkomnat mig var det dags att åka till det ställe som skulle förbli mitt hem.
Jag kom fram till huset som jag några veckor innan hade besökt. Huset var stort och rött. Nedanför låg en älv och bakom syntes ett berg som fungerade som en skidbacke om vintrarna. Det var sagolikt och idylliskt vackert. 

När jag steg in i huset slog nervositeten till. Jag såg ungdomar överallt och jag kände att mina ben började skaka. Jag hänvisades till ett rum där jag skulle få träffa en av de boende. Jag satte mig ner och samtalade en stund med en av dem som först hade välkomnat mig. Efter en stund steg du in. Du steg in med lika nervösa steg som jag och du satte dig ner i en sliten fåtölj jämte mig.
Jag märkte hur jag inte kunde sluta stirra. Du hade blont, sönderfärgat hår, dina kläder matchade inte och ditt förflutna återspeglades i din tunga blick och långsamma rörelser. Du sa inte mycket under denna korta tid vi spenderade i rummet, utan svarade mest på tilltal.
Jag vet inte vad det var, men den dagen fick jag ett band till dig som jag än i dag inte kan förklara.

Efter den dagen rullade tiden på. Jag minns den första sommaren som jag spenderade med dig och alla de andra, lätt förstörda ungdomar som vi var. Alla dessa intriger som livade upp vår vardag, och alla bråken som på något konstigt sätt gjorde mig glad. Kanske var det för att jag kunde se och uppleva bråk men ändå känna mig trygg. Jag minns alla de gånger vi gick till kiosken för att köpa cigaretter, en frihetsvandring som vi alltid klagade på.
Jag tror att vi klagade på det mesta. Det var något speciellt med att klaga, kanske för att vi alla för en gångs skull kunde och vågade klaga. Vi hade rättigheter som togs till vara på, fast det var inget vi då visste något om.

Den tid vi hade tillsammans var den tid som kom att förändra mig som mest. När jag tänker tillbaka kan jag inte låta bli att tänka på vad som hände med dig.
Jag vill veta vad som hände, men jag är rädd för att sorgen ska radera de sista bilderna av en svunnen tid. Därför vågar jag inte gråta. Jag lever vidare med smärtan i bröstet och håller hårt i de stunder vi hade.

Jag har gjort mycket dumt, jag har sårat och varit orsaken till många tårar. Men jag har också varit en rätt så snäll kille, en som aldrig velat skada, inte ens en mygga. Men någonstans i livet så hände det som inte fick hända. Mörkret tog mig och det hann bli innan det skulle vända.

Mitt liv hade hittills varit rätt så bra. Jag hade vågat leva, jag utmanade mig själv, jag tog risker, jag vågade vara annorlunda och vågade prova det främmande. Jag lyssnade, jag lärde mig, jag sökte svaren, jag fann en del svar. Jag reste, jag älskade och lät mig bli älskad. Jag vågade drömma brett och stort, jag vågade vara här och nu, samtidigt som drömmarna alltid tog mig någon annanstans.

Ja, jag vågade verkligen leva. Men någonstans, när livet var som allra bäst, hände något som inte fick hända, något som jag aldrig har kunnat förklara. Jag valde flaskan, pulvret, festen och mycket annat. Jag tog festen in i vardagen. Först såg jag det som ett äventyr, en spännande livserfarenhet, att under en period i livet få leva i en drömlik värld där väldigt mycket var tillåtet och väldigt lite var förbjudet. Gränser sågs som stela, som hinder för det som var spännande. Att kliva över gränser var en utmaning, nästan en tävling, allt för den där kicken, jakten på kicken och leva livet för kicken. Men kicken kom att svalna, det euforiska, det som var spännande, självaste drivkraften, den försvann. Kvar var jag, ensam med flaskan och pulvret, i en värld utan gränser, omringad av inre demoner och styrd av rädsla och ångest. Ett beroende hade utvecklats, jag var fast, besatt av ett okontrollerat och tvångsmässigt intag av substanser som kom att förstöra mitt liv.

Allt som var av liv släckte missbruket.  Det första som släcktes var passionen för livets goda som naturen, böcker, träning och andra intressen. Det andra som släcktes var tron på mig själv, tron på att jag kunde lyckas och klara av det som jag tog mig för. Det tredje som släcktes var mitt hopp. Hoppet om livet, att allt kunde vända, att jag skulle kunna få känna glädje, kärlek, tro och hopp igen, allt släcktes. 

År av mörker gick, min kropp levde men mitt inre hade dött för länge sen. Dygn av smärta, dygn av ångest och rädsla. Men så kom dagen när allt skulle vända. Jag hade länge ropat och bett om hjälp men inget hade hänt. Plötsligt en dag så träffade jag några främmande människor som såg på mig med andra ögon. De verkade vara intresserade av mig just som jag var där och då, det verkade som att de gillade mig, ja det kändes nästan som att de älskade mig så som jag var. Jag reagerade först med misstänksamhet. Jag var på min vakt och jag blev irriterad på alla frågor de ställde, det kunde handla om mitt mående, om drömmar och intressen. Jag var död inombords, tom på känslor och därför kunde jag inte bli annat än irriterad på alla dessa frågor. Men de släppte inte taget och tiden gick. Min irritation gick nu över till tystnad, jag fanns vid deras närhet, men eftersom jag var tom inombords försökte jag vara så ytlig som jag bara kunde, jag hade ju inget av värde att dela med mig av.  Ganska snart började mitt minne komma tillbaka och mitt inre började få liv, och jag började öppna upp mig mer och mer.  Jag började förstå att det var kärlek som jag upplevde och sakta men säkert så började den kärleken som dom gav mig att få mitt inre att ljusna, och ganska snart hade det ångestfyllda mörkret jag bar bytts ut till en förväntan inför nästa dag.

Tiden har flutit förbi sedan jag blev fri från mörker av missbruk, men jag kommer aldrig att glömma ensamhet, smärtan, skammen och den där ständiga rädslan för morgondagen. Men jag kommer heller aldrig att glömma människorna som mötte mig med ovillkorlig kärlek och som bar mig fram till ett helande. 

Men fortfarande idag frågar jag mig själv
hur kunde det hända?