Arvid förstod inte vad andra förstod.
För hans familj var han för mycket, och familjen var för mycket för honom.
Genom springorna i fönstret pressades doften ut på gården, från en lägenhet som världen glömde.
Och där gömdes Arvid.
Han satt vid spårvagnshållplatsen och räknade människorna som gick förbi.
Skrattet från kvinnan gick inte att undvika.
Arvid såg sig om och fick syn på en rödhårig kvinna full av liv. Bredvid såg han ett kaffebord och ett fat med bullar.
Med små steg närmade han sig, men kroppen stelnade. Han såg ner på benen som inte ville röra sig.
Plötsligt hörde han någon framför sig och tittade upp:
– Vänta där, jag kommer!
Den rödhåriga kvinnan gick mot Arvid.
– Hej! Hulda heter jag, vad heter du?
– Öh… Arvid
– Vad trevligt Arvid. Här har du lite kaffe.
Han tog emot kaffekoppen. Munnen rörde sig men inget ljud kom.
– Jag har sett att du brukar sitta här en del. Vi har en liten kyrka en bit härifrån där vi serverar gratis lunch. Det skulle vara trevligt om du kunde komma förbi nästa onsdag?
– Öh…
Han försökte igen. Men orden fastnade.
– Här är en lapp med vår adress. Kom nästa vecka och ät med oss. Så får vi se om det känns enklare att prata.
Han nickade och precis när han var på väg att vända sig om kände han hur Huldas armar omslöt honom. Han drog ett djupt, suckande andetag.
Kroppen sjönk ihop och när han slöt ögonen började tårarna rinna ner om hans kinder.
Nästa vecka.
Arvid såg på lappen han höll i sin hand.
Han letade sig fram bland de nedgångna kvarteren, och efter en stund såg han en äldre röd träkyrka.
Allt som var nytt var svårt.
Kyrkor var skrämmande. Ändå klev han över tröskeln.
Efter en stund hörde han skrattet som han hoppats på.
– Hej Arvid! Vad roligt att du kunde komma. Har du hunnit äta något?
– Mm… Öh… Ja… jag har ätit
– Vad bra. Ska vi gå undan till vilorummet så kan vi prata lite ostörd?
Han följde med Hulda till det gröna vilorummet och slog sig ned på en vinröd fåtölj i hörnet av rummet.
– Vad kan jag göra för dig?
Arvid ryggade tillbaka.
– Öh…
– Du behöver inte vara rädd. Jag vill bara veta hur jag kan hjälpa dig?
Efter en längre stunds tystnad öppnade Arvid sitt hjärta.
Med stammande ord berättade han om sitt liv.
Oöppnade brev. Ett städförråd som aldrig sett solljus. En lägenhet som världen glömde. Och om människan som världen gömde.
Ett halvår senare.
Doften ut mot gården var borta.
Grannarna såg lägenheten.
Arvid var inte ensam.
Ljudet från brevinkastet.
Beskedet hade kommit.
Breven låg inte längre i högar.
Ett år senare.
Som många gånger tidigare.
Arvid och många andra var på middagsbjudning hos Hulda.
På vägen mot toaletten stannade Arvid till vid skrivbordet.
Fullt av böcker, ikoner, kors och alla möjliga papper, allt i olika högar.
Han sträckte sig efter en bok, men det gick inte att undgå pappret som låg där öppet med rubriken:
Kronofogden! Din skuld: 800 000 kr!
Arvid stelnade.
Mot toaletten.
Han satte sig ner.
Tårarna kom.
Han visste inte vad han skulle göra.
Han lyfte sina armar
knäppte sina händer
och bad.
