När det förflutna slår till dyker du upp i mina tankar. Tankar som jag försökt glömma dyker upp med en sorg som fortfarande är svår att bära. Det var många år sedan och det har börjat blekna. Men fortfarande finns bilder av dig kvar, och jag är nu ensam bärare av dessa.
Jag minns att någon sa till mig att den tid vi hade tillsammans skulle förbli ett oförglömligt minne av en tid vi skulle sakna.Vid den tiden var jag alldeles för ung för att förstå. Nu, många år senare förstår jag och när jag tänker tillbaka hugger det i bröstet.
Jag har fortfarande inte vågat prata eller gråta. Jag är fruktansvärt rädd.
Jag minns första gången jag steg in i tiden som för alltid kom att förändra mig. Det var en solig morgon och jag vaknade med ett pirr i magen. Jag var nervös och hade tusentals förväntningar. Efter en lång bilfärd kom jag äntligen fram. Jag välkomnades på ett varmt och nästan löjligt sätt, allt för att få mig att trivas. Efter några timmars samtal med de som först välkomnat mig var det dags att åka till det ställe som skulle förbli mitt hem.
Jag kom fram till huset som jag några veckor innan hade besökt. Huset var stort och rött. Nedanför låg en älv och bakom syntes ett berg som fungerade som en skidbacke om vintrarna. Det var sagolikt och idylliskt vackert.
När jag steg in i huset slog nervositeten till. Jag såg ungdomar överallt och jag kände att mina ben började skaka. Jag hänvisades till ett rum där jag skulle få träffa en av de boende. Jag satte mig ner och samtalade en stund med en av dem som först hade välkomnat mig. Efter en stund steg du in. Du steg in med lika nervösa steg som jag och du satte dig ner i en sliten fåtölj jämte mig.
Jag märkte hur jag inte kunde sluta stirra. Du hade blont, sönderfärgat hår, dina kläder matchade inte och ditt förflutna återspeglades i din tunga blick och långsamma rörelser. Du sa inte mycket under denna korta tid vi spenderade i rummet, utan svarade mest på tilltal.
Jag vet inte vad det var, men den dagen fick jag ett band till dig som jag än i dag inte kan förklara.
Efter den dagen rullade tiden på. Jag minns den första sommaren som jag spenderade med dig och alla de andra, lätt förstörda ungdomar som vi var. Alla dessa intriger som livade upp vår vardag, och alla bråken som på något konstigt sätt gjorde mig glad. Kanske var det för att jag kunde se och uppleva bråk men ändå känna mig trygg. Jag minns alla de gånger vi gick till kiosken för att köpa cigaretter, en frihetsvandring som vi alltid klagade på.
Jag tror att vi klagade på det mesta. Det var något speciellt med att klaga, kanske för att vi alla för en gångs skull kunde och vågade klaga. Vi hade rättigheter som togs till vara på, fast det var inget vi då visste något om.
Den tid vi hade tillsammans var den tid som kom att förändra mig som mest. När jag tänker tillbaka kan jag inte låta bli att tänka på vad som hände med dig.
Jag vill veta vad som hände, men jag är rädd för att sorgen ska radera de sista bilderna av en svunnen tid. Därför vågar jag inte gråta. Jag lever vidare med smärtan i bröstet och håller hårt i de stunder vi hade.