Järvsö 1996. Jag hade sprungit många lopp tidigare, men den här dagen stod jag på startlinjen för mitt allra första 2 000-meterslopp.
– Pang!
Startskottet går och iväg springer 12-årige Jonke. Som många gånger tidigare lade jag mig tryggt på plats nummer två. Andades djupt och försökte hantera smärtan som den höga hastigheten gav.
Nu var det snart dags. 20 meter kvar tills klockan ringer för det sista varvet.
– Ding! Ding!
Klockan ringer och vid sidan av banan står Pappa Lasse beredd att springa.
– Nu, Jonke! Kom igen, spring!
På sekunden när jag hörde Pappa Lasses röst ökade jag farten och sprang för att lägga mig på första plats.
– Kom igen, Jonke!
Nu ökade jag farten ytterligare och Pappa Lasse sprang med.
– Det är bra, Jonke!
När det var 200 meter kvar lade jag in slutspurten och Lasse orkade inte följa med längre.
– Spring, Jonke!
Benen flög framåt, pulsen maximerades och euforin sköljde bort smärtan från hastigheten.
Jag vann. Jag vann igen. Alltid på samma sätt.
Sista varvet med dig, Pappa Lasse!