Hon var femton år men fast besluten.
Snön låg tung på vägarna och Tove såg ut genom bussfönstret. Sandviken lämnades för gott.
Vid hållplatsen strax innan Hudiksvall stod den dyblöte pojkvännen Johannes i det ljusa vintermörkret.
– Hej!
– Hej!
– Åh vad jag har saknat dig.
– Men sluta.
– Det är ju sant, jag har saknat dig.
Snön föll men tiden var still.
Pussarna vandrade från Toves panna till kinderna, näsan, hakan och sist på munnen, många på munnen.
Efter en stund började de vandra hemåt hand i hand i den djupa snön som de inte längre tycktes märka av.
Väl hemma hos Johannes hade klockan slagit elva. De tog av sina blöta kläder som hängdes upp i det högljudda torkskåpet. Tove lånade mysbyxor och en alldeles för stor t-shirt.
– Du är så vacker. Världens bästa Tove!
– Men lägg av.
– Älskar dig så mycket!
Johannes kokade varm choklad medan Tove stillsamt såg på. När stunden var som allra bäst mindes Tove plötsligt att hon måste berätta att Sandviken hade lämnats för gott. Men hon som mest svarade på tilltal, hur skulle hon kunna berätta något sådant?
Natten föll.
När klockan ringde satt Tove redan vid sängkanten.
– Tove, vad gör du?
Tove höll sina händer för ansiktet medan tårarna droppade ner på golvet.
– Jag orkar inte mer. Jag ska flytta till pappa, till Umeå. Jag vill inte bo hos mamma mer.
– Va? Ska du flytta?
– Får jag bo här hos dig?
– Det får du inte för min mamma.
– Men i så fall tar jag bussen till pappa redan idag.
– Då kan du dra, jag vill ändå inte vara tillsammans med dig längre!
– Men jag älskar dig!
Johannes reste sig upp, tog på sig kläderna och smällde igen dörren.