Jag stod nedanför Götaplatsen och såg ner längs Avenyngatan. Tystnaden fanns sedan länge. Solen i de kisande ögonen och vimlet som surrade längs gatan kändes i kroppen.
Mina steg gick betydligt långsammare än människorna runt omkring. Tystnaden sänkte tidens hastighet och varje gång jag gick åt sidan för de förbipasserande stod tiden still.
Väl vid bron orkade jag inte promenera längre. Med dinglande ben kollade jag ner i kanalen och såg de gula trampbåtarna, lyckliga familjer och skrattande par. Jag vände blicken till mina dinglande ben och reste mig upp.
Framför Kopparmärra stod musiker som spelade panflöjt med fjäderklädsel om huvudet. Jag gick snabbt över vägen, jag ville komma bort men samtidigt komma fram.
Plötsligt stod jag utanför biopalatset.
Jag steg in och köpte en biljett med den bästa sittplatsen och hamnade precis bredvid två medelålders kvinnor. När filmen startade hade inga fler besökare anlänt. Att byta plats var för stort. När filmen tog slut och ljuset tändes satt jag där med två medelålders kvinnor i en alldeles tom biosalong. Kvinnorna gick ut ur salongen medan jag satt kvar, jag och många tomma sittplatser. Efter en stund reste jag mig upp.
Jag öppnade biografens entrédörr och mötte stadens ljud. Långsamma steg längs gatan. Något hade hänt men jag förstod inte om jag hade kommit fram eller kommit bort.