Under 1980-talet tog professionaliseringen inom socialt arbete fart. Forskningsbaserade metoder, högre utbildningskrav, ökad myndighetstillsyn och större krav på kvalitet inom behandlingsverksamheter fick successivt en allt större betydelse. Under samma period har många av de mindre privata ungdomshem som tidigare fanns runt om i landet försvunnit. Jag tillhör själv den generationen som växt upp med dessa ungdomshem.
Under de senaste decennierna har professionella yrkesgrupper med högre utbildning fått en allt större roll inom socialt arbete, samtidigt som det idéburna engagemanget och de lokala eldsjälarnas betydelse ofta har fått mindre utrymme.
Samtidigt som denna professionalisering har vuxit har narkotikatillgängligheten blivit större än den var för 20 år sedan, och missbruk är fortfarande ett av våra största sociala problem. Den ekonomiska otryggheten har ökat, den organiserade brottsligheten har vuxit och det gängrelaterade våldet präglas i dag av en brutalitet som Sverige i modern tid inte har upplevt. Vi ser också det medierna kallar för barnsoldater, kriminella nätverk som systematiskt rekryterar 12-14- åringar.
Därför finns det skäl att ställa frågan.
Saknas något i det professionaliserade sociala arbetet?
Vad finns i det idéburna engagemanget och bland de lokala eldsjälarna som saknas i det professionaliserade sociala arbetet?