Kategori: Dikter, fri vers, prosalyrik

Det är morgon
Tyngden på ögonlocken
Grötigare än gröt
Döljer sin gråt
Aldrig välkommen

Avsaknaden av ord
Tung blick
Ett tomt rum
Aldrig välkommen

Frysmat
Tröstäta
Kaffet är slut
Aldrig välkommen

Det är kväll
För trött för att längta
För trött för att hoppas
För trött för att drömma
Aldrig välkommen

Det vibrerar
Jag vaknar
Telefonen ringer
Jag gråter

Tidigt på morgonen börjar kön på Fjärde Långgatan

Hälften gömmer sig i skam
den andra hälften orkar inte känna

Längst framme i kön är hoppet stort
att idag får jag hjälp
i natt kan jag sova

Längst bak i kön står min vän
Han har svårt att stå
och stödjer sig på min axel

Hans kläder är lortiga
Ansiktet är slitet
med en blick som gömmer sig mot trottoaren

Små steg 
Långt kvar 
De börjar stänga nu

Ingen hjälp idag igen

– Min vän. Vi börjar om imorgon igen

– Jag orkar inte längre 

Ett tilltufsat liv
Praktiska problem
Dygn av ångest från dåliga beslut
Men jag minns lyckliga dagar

Ofrivillig ledighet
En tyst telefon
Dagar av ensamhet
Konsekvenserna av blyghet
Men jag minns sommardagar

Förlorad kärlek
Vänskap som aldrig blev
Sorg över en svunnen tid
Men jag minns förväntansfulla dagar

Timmar av tårar
Obetalda räkningar
I fickan ett fotografi på ett förlorat liv
Men jag minns glädjefyllda dagar

Rädsla för morgondagens bekymmer
Ett fattigt liv
Ett liv på bristningsgränsen
Men jag minns ett liv jag älskar

Varför ringde jag inte tidigare? 
Varför kom jag inte som jag hade tänkt? 

Jag somnade ofta med tankar om dig
Jag lekte med tanken att vi blev två igen 

Jag saknade dig

Åren hade flutit förbi
Jag hade samlat mod för att ringa
men jag hade väntat för länge
Du var borta
du orkade inte mer
Kvar fanns jag
med en telefon i handen

Och jag undrar

Varför ringde du inte mig? 
Tänkte du på mig?

Jag saknar dig

Det var vackert. 
Jag var ung, oerfaren och oförstörd.
Allt gick min väg.
Glädje, skratt och kärlek förenades
och blev till lycka i min trygga lilla värld.

Men jag var för naiv.
Jag kände till kärleken,
men jag blundade för det som
störde bilden av den värld
som jag ville leva i. 

Med festen och pulvret kom
sorgen för det jag förlorade,
ensamheten för dem jag saknade
och ångesten över allt jag ställde till med.

Och så kom kampen,
och försöken att rädda det som tidigare var.
Stressen när jag misslyckades,
ångesten när pengarna var slut,
och skammen för skulderna som växte.

Men så kom fallet.
Dagen då lögnerna tog slut. 
Tårarna och de högljudda skriken. 
Allt rasade och den sista biten av
stolthet byttes ut mot ett rop av hjälp.

Sakta började återuppbyggnaden,
inte av det som tidigare var,
det förlorade var förlorat,
något nytt var på väg att födas.

Allt var lättsamt
plötsligt blev det tungt

Det var vackert
men mörkret föll

Dåtidens smärta 
mötte framtidens smärta 

I långsam takt 
började vardagen ljusna 

Leenden blev till skratt 
ryggen sträckte på sig

När ryggen var rak
föll mörkret igen 

Bagaget med smärta
böjde min rygg
men jag stod kvar

Med vördnadsfulla ärr från ett modigt liv

var det dags att börja om igen

Tomheten
hörs i tystnaden

En stund i sängen
men röd kaffekopp i handen

Jag försöker vakna till liv
i tomheten

Du befinner dig
i rummet bredvid

Jag tänker

jag saknar dig.

Hennes ryggsäck är tung av vördnadsfulla sår

Hon är spetsen av skönhet
Hon är röd 
Högljudd och obotlig tidsoptimist

Hon är oro och risk 
Städkaos och oavslutade projekt
Timmar av saknad
År av längtan och decennier av lust

Hon är en karusell en evig väntan och en obegriplig vinst

– Vad gör du?

– Jag skriver en dikt till dig