En port att sova i, en fridsam och torr stund i ett kallt decemberväder.
Sune den stumme ligger på det hårda golvet. Sprutans ritual är avslutad. Axlarna sjunker. Andningen är djup och blicken fastnar i det vita taket.
Dagdrömmarna är för länge sedan glömda men drömmarna i sömnen finns kvar.
Kroppen vaggas skönt.
Någon skakar honom och han vaknar.
– Hallå, du måste vakna nu. Här kan du inte ligga och sova!
Ögonen kisar, kroppen svarar sakta. Munnen har sedan länge saknat ord, men han får fram några dova ljud.
– Ja … eh … ja
Han reser sig sakta, blicken mot golvet och förvirrat samlar han ihop sina ägodelar. När han är klar vänder han sig om för att säga några artiga ord.
Han ser på mannen och flickan som vill att han ska gå. Innan han hinner säga något säger mannen:
– Kom inte tillbaks, det bor faktiskt barn här. Nästa gång ringer vi polisen.
Sune den stumme sväljer de artiga orden.
Med långsamma rörelser, blöta strumpor och tårögda ögon kliver han ut i decembervädret.
