Tore

Många syns inte , men Tore gick inte att undvika.

Han var knappt i medelåldern, men hans kropp och psyke talade en annan siffra. Hans blåa skjortor var alltid för stora, byxorna var pösiga, kepsen mörk och sliten och hans skägg var rufsigt med en mustasch som täckte läpparna. Han var lågmäld, artig och ödmjukad av livet.

En regnig januaridag satt vi tillsammans i en äldre svart skåpbil på väg till återvinningscentralen. Småprat, läkande samtal och så kom vi in på minnen från pandemin.

–  Hur var det för dig under pandemin? Var det en bra eller jobbig period för dig?

– Äh, det var en bra tid, handsprit överallt, det var helt fantastiskt

– Vad menar du med det? Drack du handsprit?

– Ja, såklart, det var gratis överallt. Man behövde ju aldrig vara nykter

– Oj, men är det inte farligt?

– Äh, jag vet inte, men full blev jag i alla fall. Överallt där det fanns handsprit plockade jag väskan full

–  Men hur kommer det sig att du började?

– Jag var pank och kroppen skrek av abstinens. I den situationen är det inte svårt att få lite njutning av handsprit

– Men hur lyckas du sluta?

– Kroppen klarade inte av det längre. Läkaren sa att om jag fortsätter dricka så dör jag. Jag ville inte sluta men jag hade inget val.

Mitt i samtalet kom vi fram till den folktomma återvinningsstationen. Regnet hade avtagit och i tystnad klev vi ut ur bilen. Vi slängde kartonger i en grön container och jag funderade över vårt samtal och min egen tid under pandemin. Det var en annan ensamhet, inte samma överlevnad.

När klockan var tre tog arbetsdagen slut på det sociala centret. Tore var glad, det hade börjat ordna sig. Han kliade i det rufsiga skägget, ordnade till kepsen och sa adjö med en artig röst. 

Morgonen efter var alla tysta i fikarummet. 

Tores plats var tom.