Jag har gjort mycket dumt, jag har sårat och varit orsaken till många tårar. Men jag har också varit en rätt så snäll kille, en som aldrig velat skada, inte ens en mygga. Men någonstans i livet så hände det som inte fick hända. Mörkret tog mig och det hann bli innan det skulle vända.
Mitt liv hade hittills varit rätt så bra. Jag hade vågat leva, jag utmanade mig själv, jag tog risker, jag vågade vara annorlunda och vågade prova det främmande. Jag lyssnade, jag lärde mig, jag sökte svaren, jag fann en del svar. Jag reste, jag älskade och lät mig bli älskad. Jag vågade drömma brett och stort, jag vågade vara här och nu, samtidigt som drömmarna alltid tog mig någon annanstans.
Ja, jag vågade verkligen leva. Men någonstans, när livet var som allra bäst, hände något som inte fick hända, något som jag aldrig har kunnat förklara. Jag valde flaskan, pulvret, festen och mycket annat. Jag tog festen in i vardagen. Först såg jag det som ett äventyr, en spännande livserfarenhet, att under en period i livet få leva i en drömlik värld där väldigt mycket var tillåtet och väldigt lite var förbjudet. Gränser sågs som stela, som hinder för det som var spännande. Att kliva över gränser var en utmaning, nästan en tävling, allt för den där kicken, jakten på kicken och leva livet för kicken. Men kicken kom att svalna, det euforiska, det som var spännande, självaste drivkraften, den försvann. Kvar var jag, ensam med flaskan och pulvret, i en värld utan gränser, omringad av inre demoner och styrd av rädsla och ångest. Ett beroende hade utvecklats, jag var fast, besatt av ett okontrollerat och tvångsmässigt intag av substanser som kom att förstöra mitt liv.
Allt som var av liv släckte missbruket. Det första som släcktes var passionen för livets goda som naturen, böcker, träning och andra intressen. Det andra som släcktes var tron på mig själv, tron på att jag kunde lyckas och klara av det som jag tog mig för. Det tredje som släcktes var mitt hopp. Hoppet om livet, att allt kunde vända, att jag skulle kunna få känna glädje, kärlek, tro och hopp igen, allt släcktes.
År av mörker gick, min kropp levde men mitt inre hade dött för länge sen. Dygn av smärta, dygn av ångest och rädsla. Men så kom dagen när allt skulle vända. Jag hade länge ropat och bett om hjälp men inget hade hänt. Plötsligt en dag så träffade jag några främmande människor som såg på mig med andra ögon. De verkade vara intresserade av mig just som jag var där och då, det verkade som att de gillade mig, ja det kändes nästan som att de älskade mig så som jag var. Jag reagerade först med misstänksamhet. Jag var på min vakt och jag blev irriterad på alla frågor de ställde, det kunde handla om mitt mående, om drömmar och intressen. Jag var död inombords, tom på känslor och därför kunde jag inte bli annat än irriterad på alla dessa frågor. Men de släppte inte taget och tiden gick. Min irritation gick nu över till tystnad, jag fanns vid deras närhet, men eftersom jag var tom inombords försökte jag vara så ytlig som jag bara kunde, jag hade ju inget av värde att dela med mig av. Ganska snart började mitt minne komma tillbaka och mitt inre började få liv, och jag började öppna upp mig mer och mer. Jag började förstå att det var kärlek som jag upplevde och sakta men säkert så började den kärleken som dom gav mig att få mitt inre att ljusna, och ganska snart hade det ångestfyllda mörkret jag bar bytts ut till en förväntan inför nästa dag.
Tiden har flutit förbi sedan jag blev fri från mörker av missbruk, men jag kommer aldrig att glömma ensamhet, smärtan, skammen och den där ständiga rädslan för morgondagen. Men jag kommer heller aldrig att glömma människorna som mötte mig med ovillkorlig kärlek och som bar mig fram till ett helande.
Men fortfarande idag frågar jag mig själv
hur kunde det hända?
Wow, vilken text!!! Så personlig, ärlig och jag märker hur du tagit av dig alla masker som vi så ofta bär. Den här texten berörde verkligen mig och det är starkt av dig att dela den. Tack ❤️.