Det var vackert.
Jag var ung, oerfaren och oförstörd.
Allt gick min väg.
Glädje, skratt och kärlek förenades
och blev till lycka i min trygga lilla värld.
Men jag var för naiv.
Jag kände till kärleken,
men jag blundade för det som
störde bilden av den värld
som jag ville leva i.
Med festen och pulvret kom
sorgen för det jag förlorade,
ensamheten för dem jag saknade
och ångesten över allt jag ställde till med.
Och så kom kampen,
och försöken att rädda det som tidigare var.
Stressen när jag misslyckades,
ångesten när pengarna var slut,
och skammen för skulderna som växte.
Men så kom fallet.
Dagen då lögnerna tog slut.
Tårarna och de högljudda skriken.
Allt rasade och den sista biten av
stolthet byttes ut mot ett rop av hjälp.
Sakta började återuppbyggnaden,
inte av det som tidigare var,
det förlorade var förlorat,
något nytt var på väg att födas.